Alltså det där med att jag gråter till Lotta Engberg. Om vi säger såhär; man vet verkligen att man har pms när man sitter hemma i soffan bredvid sin mamma som kollar på Lotta på Liseberg och får tårar i ögonen när det fladdrar förbi en skylt som det står just "Lotta på Liseberg" på, eftersom man på något skumt vänster tycker att det är rörande.

Alltså. Jag gillar inte ens Lotta. Man skulle till och med kunna uttrycka det som att jag ogillar henne. Starkt.

Hormoner!