Händelserna i Japan har återigen fått mig att tänka på hur vi förstör vår jord. Vi dumpar, vi skövlar, vi släpper ut. Miljöfarligt. Miljöfara.

Tänker mig in i ett möjligt framtidsscenario. En framtid då vi kanske har lyckats lösa gåtan med kall fusion och därmed kan producera stora mängder energi utan miljöfarligt avfall. Ser framför mig en grönskande jord där historieböckerna beskriver denna period som en av de svartaste, men att det blev bättre.

Jag hoppas att det blir så. Att det blir bättre.

Att vi skapar det bättre.

Ibland får jag frågan, "när ska du ha barn?" Blir alltid lite ställd eftersom det känns som att det liksom förutsätts att jag är påväg att skaffa barn snart. Jag kan dock meddela att jag trots att jag är kvinna och strax över 30 år inte har någon direkt längtan efter barn alls för tillfället. Träffade en vän med barn i går och när jag för en stund stod och passade barnvagnen försökte jag tänka mig att det var mitt barn som låg där. Att jag skulle vara mamma. Tanken kändes dock bara fel så jag slog den ifrån mig ganska snabbt. 

Det finns många anledningar till varför jag inte känner för barn. 1. Jag och ♥ har inte haft tillräckligt mycket tid bara för oss två. Även om jag vet att det är honom jag vill vara med så vill jag leva i tvåsamhet ett bra tag till. 2. Jag är för egoistisk. Har ingen lust att ägna någon annan merparten av min tid. 3. Det finns en hel del saker jag fortfarande vill göra där barn inte passar in i bilden. Exempelvis åka på Roskildefestivalen i sommar.

Dock kan jag gärna tänka mig att låna en liten knodd några timmar nu och då. Synd att världens sötaste gudson bor alldeles för långt borta.

Tänk om det fanns löneskillnader som baserades på hur lång man var.  

Den tanken är lika absurd som löneskillnader baserade på kön.

Satt i soffan och skulle just sträcka mig efter min Iphone när jag tänkte fasen heller, jag ska låta den vara en stund, jag ska låtsas att jag är i en fjällstuga utan vare sig tv eller internet och bara sitta här och vara för en stund.

Det är så lätt att hela tiden vara uppkopplad. En hel värld befinner sig bara ett litet klick bort. Men jag blir så less ibland. Less på att den där satans telefonen hela tiden sitter fastklistrad i min hand. När vi var i Grekland i höstas lämnade jag telefonen hemma, och det var faktiskt en befrielse på många sätt även om jag saknade att exempelvis snabbt kunna ta reda på saker.

Ikväll varade frånkopplingen ungefär 45 minuter. Sen var jag bara tvungen att koppla upp mig och skriva det här inlägget♥

Fredagen spenderades i bästa sällskap på en personalfest. Det var riktigt trevlig. Bra mat, dans och underhållning. Tyvärr skulle jag upp och jobba dagen efter så det blev lugnt med alkoholen för min del. Hade inte druckit på över en månad så två öl blev mer än nog för min del. Att nyligen ha varit riktigt sjuk har fått mig att tänka mer på min kropp och på min hälsa, och alkoholuppehållet har inte fått mig att längta efter alkohol alls. Snarare tvärtom. Nu har jag aldrig varit den som har druckit särskilt mycket, men jag märker mer och mer hur illa kroppen far av att man häller i sig giftet. Kommer nog att vara sparsam med drickandet även i fortsättningen och satsa mer på träning och sådant som kroppen mår bra av.

Hur ofta dricker du alkohol?

Har alltid trott att jag var menad att förändra världen. Att jag skulle göra saker i mitt liv med stor betydelse. Saker och ting har dock inte utvecklats exakt i den riktning jag hade tänkt då jag de senaste snart fyra åren har arbetat med försäljning av bland annat skönhetsprodukter. Nu, i och med min nya tjänst, har det  i och för sig mer att göra med drift, coachning och personalfrågor, men branchen är ju fortfarande densamma. En väldigt ytlig sådan.

Nåväl. Man kan ju förändra världen på olika sätt. Att få den att ha mjukare hud och lukta godare kanske inte är fy skam det heller. Just nu.

Låt oss tänka oss in i en möjlig framtidssituation. Jag och min man planerar att skaffa barn. Det går inte helt som vi har tänkt oss vilket gör att vi beslutar oss för att utföra en insemination i Danmark. Allt går vägen och inom en tid har vi fött vårt efterlängtade barn. Även fast min man inte har några biologiska band till barnet blir han automatiskt barnets juridiska förälder vid födseln.

Det är väl en självklarhet tänker ni kanske ? Inte riktigt...

Låt oss tänka oss in i ett möjligt framtidscenario. Jag och min fru planerar att skaffa barn så vi bestämmer oss för att utföra en insemination i Danmark. Allt går vägen och inom en tid har vi fött vårt efterlängtade barn. Jag bar barnet, men min fru som inte har några biologiska band till barnet blir inte automatiskt barnets juridiska förälder vid födseln. För att bli barnets förälder i juridisk mening måste hon genomföra en närståendeadoption.

En adoption är ingen enkel eller snabb process. Den kan till och med ta upp till ett halvår av utredningar vilket innebär att om det skulle hända den enda juridiska föräldern något under den tiden så har barnet ingen förälder.

Mamman i scenario två har till lika stor del som Pappan i scenario ett varit med under hela resan, från förhoppningar och förväntningar till graviditet och förlossning. Trots det har hon inte lika stor rätt som honom till sitt eget barn. Den enda skillnaden är den mellan hetro och homo. För h.e.t.r.o.sexuella män behövs ingen utredning. Några små bokstävers skillnad gör all världens skillnad.

Jag anser att det är dags att vi tar och ändrar på den skillnaden och ger människor lika rättighet att automatiskt bli juridisk förälder till sitt barn vid insemination utomlands. Gör du? 

Vill du veta mer. Läs denna artikel på RFSU.

Förbannad? Ja!

Förvånad? Nej!

Hörde en tjej uttrycka att hon aldrig någonsin hade kunnat tro att vi i Sverige skulle kunna rösta fram ett främlingsfientligt parti. ”Vi som alltid stått emot och varit antirasistiska”. I den synen tror jag tyvärr en stor del av problemet ligger. Att man i Sverige är för duktig att klappa sig själv på axeln och tycka gott om sig själv medan man blundar både för en historia fylld av rasism och för den rasistiska diskurs som jag menar florerar i hela vårt samhälle.

Är det underligt att ett populistiskt parti som vill skapa ett Sverige fritt från muslimer får spelrum när vi under årtionden har matats med en ensidig negativ bild av muslimer i media!?  Är det konstigt att dessa idéer får starkt fäste i det kollektiva medvetandet när det till och med i skolböcker skapas en ”vi och dem” känsla gentemot allt främmande. Vi står förvånade och undrar hur detta kunde ske när vi hade kunnat förhindra det om vi bara för en sekund hade öppnat ögonen under åren som passerat. För jag tvivlar inte på att det finns gott om godhet i Sverige. Jag tvivlar inte på att människor, så som Aftonbladets kampanj uttrycker sig, ”gillar olika”. Men vi har tillsammans ett ansvar att förebygga och förhindra de fördomar som sprids.

Det handlar om att vara kritisk till det man läser i tidningar och ser på tv. Det handlar om att vara kritisk mot kunskap som anses vara självklar. Det handlar om att försöka se helheter istället för fragment som inte ger en representativ bild av verkligheten. Och ytterst handlar det om medmänsklighet. Sverigedemokraterna vill stänga dörrar och bevara Sverige svenskt. Jag tror på öppna dörrar och en utvidgning av svenskheten, och jag tror att vi kan åstadkomma detta genom att i hela vårt samhälle göra fler röster hörda som utmanar och förändrar stereotypa uppfattningar om vad det egentligen innefattar att ”vara svensk”. Och om jag får som jag vill, att svenskheten ska inkludera såväl Muhammed, som Irina, som Svennebanan så ser jag gärna att Jimmi Åkesson och hans hejdukar fortsätter med sina försök att bevara Sverige svenskt.

I och med allt nytt på jobbet har jag en känsla av stress i kroppen. Känner igen den så väl. Kommer alltid när det är mycket nytt som ska in i skallen. Ska försöka tänka mig lugn. Tänka på den här stunden. Den var fin.

Förbannar min dumhet. Jag som inte ätit hormoner på sex år fick för mig att skjuta upp mensen under min semester. Med hormoner.

Om vi säger såhär. När jag slutade med p-piller fick jag en känsla av att jag blev mig själv igen. Jag hade under sju års tid gått omkring och känt mig konstig men inte reflekterat över varför. Det var ingen på ungdomsmottagningen som sa att något sådant kunde hända, att man kunde bli personlighetsförändrad. De bara undrade om det fanns högt blodtryck i släkten. Blir förbannad över hur lättvindigt man skriver ut preparat som mixtrar med kroppen till unga tjejer bara för att det inte "finns några andra bra alternativ". Och det handlar inte om att prova olika typer av piller för att få fram något som "passar just dig". Tro mig, jag gjorde precis det, men till syvende sist är det ju ändå hormoner du tillför. Vet inte hur många kvinnor jag har pratat med under de senaste åren som upplevt precis det jag har. Att sexlusten minskat, eller försvunnit. Och vilken nytta gör ett preventivmedel om man ändå inte vill ha sex? Att humöret blivit så dåligt att man går omkring med ständig "pms". Att man blir så nedstämd att man tror att man är psykiskt sjuk eller bara är likgiltig inför det mesta. Att man tillslut inte känner igen sig själv.

Det mest skrämmande är att jag började äta dessa piller under mina tonår. Under den period som jag skulle bygga upp min egen person. När jag sju år senare slutade med dem och började känna mig som mig själv igen kom många tankar om hur mitt liv hade kunnat se ut utan pillren. Hade jag gjort andra val? Hade den person jag blivit varit någon annan?

Jag som bestämt mig för att aldrig mer äta något som får mig att bli en sämre version av mig själv fick en del av min semester förstörd eftersom jag inte kollade upp vad det egentligen var jag stoppade i mig. Klart det var hormoner. Vad annars?

Tänk på vad ni stoppar i er! Tänk på vad ni gör med era stackars kroppar? Kanske ni tillhör dem som anser att p-piller fungerar just nu för er, men vem vet egentligen vilka biverkningar som kan komma i framtiden!?

Jag börjar precis återhämta mig efter den här sviten. Men aldrig mer...

är jag tröttare än någonsin.

men har fått gnistan tillbaka♥

Läste en intervju i en tidning på jobbet med en kvinna som skrivit en bok om sin mamma. Hon skriver att "så länge ens mamma lever kastar hon ett skyddande ljus över oss. När det slocknar vet vi att vi är alldeles ensamma."

Bara tanken på att min mamma inte längre skulle finnas är skrämmande. För mig är hon tryggheten som alltid finns där, och det spelar ingen roll hur stor familj eller släkt jag har. Den dagen hon försvinner kommer jag nog att känna mig precis som författarkvinnan skriver. Ensam.

Usch. Hemska tanke.

Ett år har gått. Ett år fyllt av de nattsvartaste känslor. Ett år fyllt av en kärlek jag aldrig trodde jag skulle få uppleva.

Under året har jag lagt annat åt sidan. Inte orkat något mer än att känna. Sådant som förut var jag är det inte längre.

Idag har jag kommit en bit på väg och jag ska ta tillbaka det som var mitt. Sådant som gjorde mitt liv till glädje. Återigen ska jag fylla det med träning, dans och kreativitet. Återigen ska jag tända elden och göra det jag alltid drömt om. På vilket sätt vet jag inte riktigt än. Men jag drömmer...

Och börjar färden genom att kolla vad som står på schemat idag på "Friskis och Svettis".

Känner för att sitta uppe och dricka vin och citera låttexter natten lång, men inser att jag borde gå och lägga mig. Läser just nu massa olika texter om mångfald. Bland annat Lena Sundströms bok "Världens lyckligaste folk". Blir förbannad och inspirerad och känner hur elden återigen brinner inom mig. Snart ska jag skriva något eget. Tills dess...

"För den svenska tigern lever på svensk apati.
Han gör det fritt fram för deras svenska parti. YO
För den svenska tigern går i tystnadens namn.
Och när du och jag står tysta ja då smyger han fram.

Högerextremisten går i skuggan, han sprider sig undan för undan.
Och propagerar för brott i det dunkla, sen skyller dom allting på förortens ungar.
Och med en dröm om grönare lundar där dom kan gå med sina renrasiga hundar.
Och men vi vet hur det går, vad som stundar, så vi vägrar ge upp och vi kommer aldrig blunda."

(Kapten Röd)

I lördags tog jag ett stort kliv. Ut ur ett flygplan på 4000 meters höjd.

Mentalt har jag tagit större kliv den senaste tiden. Förändringen har börjat ta form i mitt inre och jag har redan tagit små små kliv ut i verkligheten. Det senaste året har på många sätt varit turbulent. Därför har jag stått still. Men inte längre. Jag vill så jag kan. Men dagens inspiration får Kapten Röd stå för (igen).

Sitter vid en sjö och kollar ut över vattnet. Tänker att det är såhär det alltid ska vara. Naturen. Lugnet. Ro i min själ.

Går längs gatan i en myllrande storstad. Tänker att det är såhär det alltid ska vara. Staden. Pulsen. Exalterad i själen.