Läser en bra bok för tillfället. "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" av Jonas Jonasson. Huvudpersonen Allan Karlsson, det vill säga hundraåringen, är lätt att känna sympati för. Ta bara det här stycket från när han under sin ungdom reser från Sverige till Spanien. Tänk om alla tänkte så på både rasbiologen Herman Lundborgs tid och vår egen.

"Det tog tre månader genom Europa och på vägen fick han möta fler negrer än han någonsin kunnat drömma om. Men redan efter den första hade han tappat intresset. Det visade sig ju inte vara någon annan skillnad än just färgen på huden, förutom att de pratade konstigt språk allihop, men det gjorde ju vitingarna också, från Småland och söderut. Den där Lundborg måste ha blivit skrämd av en neger som barn, trodde Allan."