The sjukstugan continues här hemma. Vid det här laget börjar det likna en amerikansk såpopera. Lika tråkig och innehållslös. Eller förlåt. En sak innehåller den väldigt mycket av. Och det är tyvärr inte att jag har börjat prata med mig själv titt som sätt med en drömmande, alternativt mordisk blick utan något så osexigt som snor. Snoret tar aldrig slut och som vanligt börjar jag fundera på om det inte är så att kletet på pappret egentligen är hjärnsubstans. Med tanke på den låga aktivitetsnivån både fysiskt och psykiskt skulle det inte förvåna mig om min hjärna har krymt till hälften. Minst.

Idag har jag dock gjort en kraftansträngning och sprutat på mig lite parfym och kletat på lite "bronze gel" i ansiktet. Skillnad är enorm I tell you.