Läste en intervju i en tidning på jobbet med en kvinna som skrivit en bok om sin mamma. Hon skriver att "så länge ens mamma lever kastar hon ett skyddande ljus över oss. När det slocknar vet vi att vi är alldeles ensamma."

Bara tanken på att min mamma inte längre skulle finnas är skrämmande. För mig är hon tryggheten som alltid finns där, och det spelar ingen roll hur stor familj eller släkt jag har. Den dagen hon försvinner kommer jag nog att känna mig precis som författarkvinnan skriver. Ensam.

Usch. Hemska tanke.