Året är 2010. På en kurs för ett känt sminkmärke som finns över hela världen berättar kursledaren att fler mörka foundationfärger kommer att komma in så småningom. I dagsläget finns det en. Halvmörk. De flesta av oss ljushuvuden reagerar inte på sådant. Vare sig i sminkhyllan, när vi spanar in bleka skyltdockor eller läser barnböcker där en klar majoritet har ljus hud. Om det dyker upp en mörkhyad karaktär i barnboken, eller om någon butik mot förmodan ställer fram en mörk skyltdocka hyllar vi mångfaldstänket.

Det är lätt att hitta förklaringar till varför det ser ut som det gör. Kanske är det "efterfrågan på foundationfärger som styr", eller att "majoriteten av barnen trots allt är vita och att det är därför alla dockorna på dagis (utom en) är vita".

Problemet finns dock på ett väldigt djupt plan och genomsyrar enligt min mening hela vår värld. Människan har under en lång tid definierats  som vit, och gör det fortfarande. Den som inte passar in i den bilden blir ett undantag. Ett exotiskt inslag som för en stund dövar västvärldens kollektiva dåliga samvete över historiska och nutida övergrepp. Undantag ger dock ingen mångfald. Först när alla färger är lika självklara kan vi börja använda ordet på riktigt.