Har tänkt på den här dagen länge. Inte orkat skriva. För hur beskriver man i ett inlägg att man har världens bästa föräldrar, men att man saknar den ena. Sen tjugo år tillbaka.

Jag föddes lycklig. Med föräldrar som älskade mig och mina syskon över allt annat. Vi var en stor familj på sex personer, hund och katt. Tryggheten i mitt barndomshem var påtaglig. En trygghet skapad ur mina föräldrars kärlek. Jag minns hur jag varje natt somnade med känslan av att min mamma och min pappa alltid skulle finnas där för mig.

Den känslan krossades den där oktoberdagen för över tjugo år sedan då min pappa försvann ur mitt liv. Sen dess har livet varit fyllt av sorg. Men tryggheten och kärleken försvann inte. Den lever kvar än idag.

Min älskade mamma. Vilken skillnad du gjort i mitt liv.

 Vad vore jag utan dig?♥